Sansad Christian Engström gjorde intryck

Hej och välkommen!

Första inlägget i denna blogg, “CockSwain”, plitas ner några timmar efter säsongsfinalen av TV4:s Kvällsöppet. Plats: Hemma vid köksbordet. Utrustning: Laptop. Hjälpmedel: Zoégas bryggkaffe.

Det här är en privat blogg och även om min avsikt är att fokusera på stundande EU-val - och inte minst nästa års riksdagsval - så kommer utrymme också att ges till mer vardagliga betraktelser och funderingar, där kaffe och sena nätter har en central roll. Det kommer ni snart att märka.

Debatten i Kvällsöppet inleddes med en relativt stillsam verbal pingpongmatch mellan statsminister Reinfeldt och oppositionens Mona Sahlin. Jobb, klimat, mer jobb, finanskris och ännu mer klimat avhandlades och jag tycker inte att det bjöds på några större överraskningar.

Den gamle muf:aren Reinfeldt har vuxit till sig och statsministerkostymen stramar klädsamt över hans trygga, faderliga hydda, och med sävliga gester lyssnar han tålmodigt på Sahlins lite lillasystergnabbiga, retfulla kommentarer. Om man nu ska utnämna någon vinnare i debatten så får priset gå till Reinfeldt; dock ej för sin politik utan mer för hans schysta sätt att närapå totalt ignorera Sahlinskans bjäbbande.

De “små partierna”, som de så populärt kallas när de påas i TV-rutan, representerades av Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ, Christian Engström från Piratpartiet och Sven-Olof Sällström från Sverigedemokraterna. Med “debatten” i SVT:s Agenda, som gick häromkvällen, i färskt minne hade jag inga större förhoppningar om att Christian Engström skulle få mycket sagt.

Gudrun Schyman är känd för att kunna hålla låda i diskussioner, vilket hon även denna kväll fick briljera med. Men jag tycker ändå att hon gav åtminstone PP lite mer utrymme. Dessutom fick Christian Engström och Piratpartiet betydligt mer respekt av Schyman, till skillnad från mötet i SVT:s Agenda, där hon något överlägset fnös åt “enfrågepartiet”. Visst, hon lyckades blixtsnabbt klämma in en kort kommentar om att hon minsann varit med och banat vägen för PP:s frågor, men i övrigt tycktes hon riktigt bekväm i Christians sällskap.

Kanske insåg Gudrun Schyman också det onödiga med att bränna energi på att bråka med PP - som hon trots allt håller med i mångt och mycket - när en representant för det hon kanske motsätter sig mest, nämligen de högerextrema strömningarna, fanns blott en Engström bort - i form av Sverigedemokraternas Sven-Olof Sällström.

Det är svårt att säga om den här debatten sa särskilt mycket som kan få svenskarna att resa på rumpan och ta sig till närmaste vallokal. Möjligen knep Christian Engström en del poäng; dels svarade han både bättre och säkrare än i Agenda, och dels framstod han, där han satt inklämd mellan en förbannad Schyman och en ganska intetsägande jämte, som det mest sansade alternativet.

Och det är precis vad han är - det mest sansade alternativet. För oss som uppskattar frihet, kultur och rätten att fritt kunna kommunicera utan inblandning från staten.

Tänk på det när ni röstar.